Grabbarna köpte in ett ölrör att dela på (men då den uppskattades av många beställdes det in ett flertal till)

Pussochkram

Jag har nog aldrig varit så rädd, ledsen, förtvivlad, arg eller ovetande någon gång i hela mitt liv.

Måste bara göra ett litet stopp i min resa och visa er this woooonderful video, inte tackar man väl nej till ett sådant framträdande? :P

Bussen tog oss vidare från min favoritstad till en stad som jag tyckte betydligt mindre om: Potosi. Visst fanns det tillgång till shopping men det var någonting jag ogillade med staden som jag inte riktigt kan sätta fingret på. Här delade jag en tre-rummare med två fantastiska girls: Emelie och Louise. En av världens största silvergruvor stod på första prioritet dagen efter för vissa men för mig gällde sängen och softande lunkande på Potosis gator. En av dagarna gick vi även ut ett gäng tjejer (ingen kille hade orkat med oss) för att leta skor och klänning till nyårsfirandet några dagar senare. Vi hittade allihopa en vacker klänning att ha på oss och enligt min mening tog Johanna priset med sin lila klänning.


Men dagarna innan nyår skulle firas tillbringades faktiskt i en annan stad: Uyuni. Där vi besökte saltöknen. Där kan saltet ibland reflekteras så starkt att man måste ha solglasögon och naturligtvis kommer jag ihåg allt FÖRUTOM solglasögonen så det blev att köpa nya vilka Mårten passade väldigt vackert i.

Vi åkte för att tillbringa resten av dagen där vilket vi gjorde genom att gå ut på restaurang och puba lite innan vi gick till sängs för den stora saltöknendagen imorgon. Vi möttes, efter en tids bilkörning, av en öknen bestående enbart av salt och tidigare dagars regnvatten. Det var riktigt ball! På restaurangen tidigt samma morgon (där vi gick för att käka engelsk frukost som hade betydligt fler pålägg än sylt) hängde bilder och därifrån fick vi idéerna hur vi skulle tillbringa tiden på bästa sätt när vi väl kom till öknen. Här ett litet "utdrag" (kan man säga så?) på vår sysselsättning:

---

Det nya året - 2011 - var nära och varför inte ta tillfället i akt att göra sig extra fin. Klänningen var ju redan fixad nu fattades bara naglar och hår. Jag och Tanja gick för att sätta glans på naglarna och dem blev superduperfina.

Senare på dagen följde Maria med oss till en boliviansk frisör. vi alla tre tvättade och lockade håret men jag gjorde även blonda slingor i mitt hår (därav den konstiga mössan på bild 1). Vi fick samtidigt en fantastisk upplevelse då vi aldrig trodde att så många människor kunde få plats i en frisörsalong och än mindre att  EN frisör kunde ha hand om 5 kunder SAMTIDIGT.

En underbar nyår med de bästa människorna. Raketer fanns, middagsbufé fanns, dans och musik.
Alla var sååå vackra, men har har ovan har ni tjejen som (enligt mig) tog priset på finaste klänningen (1:a och 3:e bilden) - Johanna.

---

Maskerad fick det bli och efter fängelsebesöket drog jag, Björn, Marléne och Mårten ut på de julstressande gatorna, in-och-ut i varenda krypin och affär, tills var och en av oss till slut hittade något maskerande:

Jag som ängel: änglavingar (vit klänning medtagen från Sverige) → Ängel
Marléne som älva: Älvavingar i rosa och en matchande rosa älvaklänning till det
Mårten som viking: Vikingahjälm (med tillhörande blont hår), ett blinkande svärd och brunt tyg till klädsel
Björn som Jesus/arab: vitt lakan som han virade omkring sig, plus brunt lakan som han klippte till huvudet och en maghållare (eller vad man nu kan kalla det)

En liten present på dryga 10-20 bolivianos (vilket motsvarar ungefär 10-20 svenska kronor) skulle införskaffas för att lägga i den hemliga tomtesäcken som skulle fram som ett startskott på maskeraden. Sprit köptes också och för mig (mestadels), Marléne, Louise och Emelie blev det vodka och sockerdricka/Coca-Cola.

Bilderna är slumpmässigt utvalda av: Ida Pettersson, Marléne Edin, Henrik Olsen, Ida Magnander, Johanna Lindén och Kristina Landgren.

På var buss hade vi ett litet "bibliotek" längst fram på takhyllorna där vi kunde låna böcker om vi ville läsa och allt som allt hade vi ett tiotal exemplar av boken El Choco vilken dem flesta tog sig an att läsa då vi faktiskt var i samma stad (La Paz) som fängelset som Jonas Andersson vart på - San Pedro. Jonas Andersson som blivit påkommen med dryga 3 kilo kokain och fick därmed tillbringa dryga 4 år på fängelset San Pedro innan han rymde.  Under hans fängelsetid gifte han sig och fick två barn, han fick se mycket hemskheter såsom kraftiga slagsmål, våldtäkter, plågerier och mord. Det förklaras även i boken att man inte blir tilldelad någon cell utan måste hyra eller köpa sig in annars får man sova på gatan med osäkerheten omkring sig. Inte heller mat får de gratis, även det får de köpa sig till. Med andra ord vart man ganska så körd om man utan pengar på sig fängslades.
Björn fick, efter att ha läst boken, en snilleblixt att be vår reseledare Marco att försöka fixa ett besök inne i fängelset, vilket de flesta andra också nappade på.
Efter många om och men under hela resan lyckades han till slut fixa in oss och såhär kom det till att se ut:

Vi blev tillsagda att ta av alla smycken vi hade på oss och lämna dem på hotellrummet, även kameran skulle lämnas där då det var förbjudet att ta några fotografier inne i fängelset. Klädvalet var också viktigt: kvinnorna fick inte ha något urringat eller något som visade för mycket hud. När vi blivit informerade om det började vi under julaftonsförmiddagen gå mot fängelset. Marco höll kontakt med en kvinna som skulle följa oss in till fängelset och till slut kunde vi gå sista vägen in bakom en stor vägg. Därifrån skulle vi gå en-och-en mot kvinnan som Marco höll kontakten med och hon gick med oss in till fängelseporten, förbi alla poliser. Vi gick vidare in i ett litet rum där vi skulle få "stämpel" så att vi senare kunde komma ut för att stanna mer än ett besök vad det sista jag ville i alla fall.
När man gick genom porten kände man sig verkligen olaglig. Alla poliser tittade ner, upp, vänster, höger , åt alla håll förutom på oss; det var en känsla som sa mig att detta händer egentligen inte. Vi fick sedan var och en ge kvinnan pengar för besöket (därav polisernas "ovisshet", vi mutade oss in med pengar) innan vi bev uppdelade i grupper. Vi blev guidade av fångar på fängelset som visade oss igenom alla avdelningar förutom den sämsta och den bästa avdelningen.
Det kändes inte som ett fängelse utan mer som en liten by. Ungar sprang runder och lekte, folk stod vid små stånd och sålde lite smått och gott och tvätt hängde ute på balkongräckena. Inga vakter syntes så långt ögat kunde nå, inga grindar eller lås, å väggar kunde man se spår av blodstänk och ändå var vi inte i de värsta delarna; vilket skrämde mig extra mycket. I slutet av rundturen tog de med oss in i ett litet krypin där den ena av guiderna stannade vid dörren och den andra satt med oss. Där fick vi chans att ge dem dricks och fick även erbjudande att köpa knark; vilket (enligt mig) är det absolut sista stället man vill köpa knark.
Det var verkligen en riktig upplevelse; läskig, häftig, amazing, otrolig, ofattbart, utbildande. Trots att jag var som en blodigel på Björn under hela rundturen var jag ändå med och såg hur det såg ut och hur det var. Det är nog första gången jag verkligen för mitt liv försökte bli en kameleont och ha förmågan att kunna smälta in i omgivningen.

Vi åkte vanlig båt ut till världens högst belägna navigerbara sjö Titicacasjön där lokalbefolkningen hälsade oss välkomna med en öppen famn. Titicacasjön är Sydamerikas största sjö och ligger på gränsen mellan Peru och Bolivia (vi var enbart på Peruianska sidan av denna 8288 kvadratkilometer stora sjö).
Vi fick gå ombord på en av många öar och gå in i en liten hydda som skydd för regnet som oförberett kommit under morgonen (men som senare lättade som tur var). Här inne lyssnade vi alla duktigt på en av lokalbefolkningen som förklarade för oss hur öarna flöt and so on, då han pratade på ett språk som heter aymará hade han med sig en som tolkade honom. På bilden i mitten nedan ser ni hur de byggt öarna: först ett tjockt jord-och-gren-block som de sedan toppar med flera lager vass innan de till slut bygger sina hus. Blocket som dygnet runt, året runt ligger i vattnet vittrar det sönder med tiden och de förklarade för oss att ungefär vart 10:e till 20:e år var de tvungna att bygga nya öar beroende på tjockleken på blocket.

På tredje bilden ser ni diverse smycken och prydnader som befolkningen handgjort och som de nu sålda till turister som besökte dem. Vi fick också kliva in i deras små hyddor där de hade tv, radio och belysning. Bilderna här under visar lite av möbleringen och byggkonstruktionen. Prydnaderna på hyllan är båtar av vasstrån (made by hand).

De gjorde även större modeller av båtarna på hyllan, sånna båtar som flera personer faktiskt kunde färdas i. Vi fick allihopa sätta oss i en båt mot betalning och åka över till en annan ö där vår vanliga båt skulle ta oss tillbaka hemåt igen.

Det var visst en upplevelse att se denna sjö, öarna och befolkningen som levde där 3800 meter över havet men det hade varit önskvärt om det hade varit mindre turistigt. Det var väldigt mycket som en turistattraktion vilket drog ner upplevelsen något men självklart var det värt att åka dit.
Vår vanliga båt hämtade oss och vi åkte tillbaka till fastlandet och under båtturen togs många bilder över sjön, här är några :) (anledningen till att jag inte har några bilder alls under denna tur var att det regnade så mycket och min kamera fungerade inte, kanske fuktskadad? jag vet inte vad som hände men som tur är har jag Björn och hans bilder ;))

Tänk vilken dröm :') <3

Ganska snart skulle vi backa ut bussarna för att fortsätta kosan mot Nasca

I nästa inlägg ska jag ta er till en storstad i Peru nämligen Cusco. Där jag trivdes riktigt ordentligt, där vi utgick ifrån när vi skulle gå inkaleden. Så Machu Picchu väntar er och mycket annat skojj.